Hata julklappar?

Jag ser mycket hat på den s.k.  julklappshysterin runtomkring nu. Det är lätt att haka på och stämma in i kören av upprörda röster som förfasar sig över konsumtion för konsumtionens skull och hur julhandeln år efter år slår nya rekord. Lätt att haka på och liksom tycka att det där med julklappar det är nästintill förkastligt, och den som köper minst vinner.

Men som vanligt kan jag inte låta bli att tänka ett varv till. En gåva är något vackert. Att ta av sina egna resurser för att glädja en annan människa. Att visa omtanke om den man tycker om genom att unna den en guldkant i vardagen. Jag tror inte att det är julklapparna det är fel på, utan felet ligger i all den andra konsumtionen vi håller på med. Om vi inte unnade oss själva hela tiden. Om vi faktiskt nöjde oss med nog, och inte hela tiden krävde mer och mer och mer. Jag kan bara gå till mig själv. I år har jag dragit ner en hel del på min konsumtion. Det finns några saker jag längtar efter och kanske till och med "behöver". Men jag köper dem inte bums. Ingen omedelbar behovstillfredsställelse här inte. Istället önskar jag mig. Jag ger dem runt omkring mig möjligheten att glädja mig. Och jag önskar att fler av oss gjorde detsamma. För om vi inte så förtvivlat ansträngde oss för att proppa igen de där små hålen i tillvaron så fort de skymtade förbi, så kanske någon annan skulle kunna se dem och omsorgsfullt stoppa dem med omtanke, kärlek och en gåva?

Dagens utmaning

Idag har jag använt mina nya nätpåsar från Lapland Eco Store när jag handlade, istället för att ta engångspåsar till frukt och grönt. Dessutom utmanade jag mig själv lite extra och tog med burkar hemifrån och bad att få mitt pålägg från charken i dem istället för i en onödig påse som jag skulle slänga direkt jag kom hem. Det gick jättebra, tjejen tog helt enkelt mina burkar och lade ner korv och skinka!

Den förbannade individualiseringen

Jag blir lite trött på alla individuella livsstilsprojekt som torgförs hårt av utförarna. I en sorts desperation som uppstod då vi slarvat med återvinning som därför tagit över i princip hela det rum vi förvarar den i så svor jag ve och förbannelse över förpackningsindustrin och började googlade. Hamnade i en snurra runt olika "Zero Waste"-bloggar och har glatt beställt ekologiska nätpåsar att forsättningsvis bära hem potatis och äpplen i. Men bortsett från det? Jomen, det visar sig ju att vi i Sverige är galet bra på att ta hand om våra sopor på ett något så när vettigt sätt, i alla fall om man jämför med USA (där förstås många av de här bloggarna bor). Och det genom att vi har lagstiftning och tar kollektivt ansvar. Hittade en engelsk blogg där jag fick lära mig att där finns det ingenstans att göra av sina aluminiumburkar om man inte samlar ihop ohemula mängder av dem och lyckas sälja dem till sin lokala skrotnisse. Något att tänka på när man sitter med sin klimatångest och ser Trash-is-for-tossers-tjejens glasburk med alla hennes sopor under ett halvårs tid.

Hur som helst - alla ska vi förstås bidra, men det blir allra bäst om vi inte var och en måste ta fullt individuellt ansvar för allt vi gör utan om vi på en samhällelig nivå kan underlätta för alla medborgare att träffa rätt val utan att man måste bli aktivist på kuppen!

(Nu återstår att se om jag kan få min lokala handlare att börja sälja torrvaror i bulk, hamstern/preppern i mig dör av avund över alla bilder på mason jars som fylls med bönor och mandlar! :-D)

Dagens citat ut Brené Brown

"Det är bättre att promenera i 20 minuter än att inte springa 5 km."

Sjukt bra ju!

Men så trött jag blir...

Dorotea Pettersson har lyckats kapa medierna med sin "5 AM"-rörelse de senaste dagarna inför tidsomställningen. Tanken är tydligen att gå upp kl 5 på morgonen så att man hinner med allt det där man inte hinner annars, motion, planering av dagen och kunskapsinhämtning.

Jag blir så trött... inte behöver vi stressa en timme till om dagen. Och inte är lösningen på den stress vi känner att vi sover mindre och planerar oss till döds en timme till. Om du har för mycket att göra - bestäm dig då för att göra mindre!

Igår hade vi kalas här hemma för en familjemedlem. Istället för att gå upp tidigt och springa omkring hela förmiddagen som en skållad råtta så nöjde vi oss med köpekakor och satt istället i lugn och ro vid lunchbordet med kaffe och en liten kaka. Barnen drog fram block och pennor och var helt plötsligt väldigt kreativa och skrev lappar och satte upp runt i huset för att skapa en bana åt oss... och sen kom gästerna och då fikade vi och hade precis hur trevligt som helst, fast kakorna kom direkt från Ica.

Jag älskar att baka och fixa kalas på olika sätt. I den bästa av världar bjuder jag gärna på 15 sorters hembakat i ett perfekt städat hem. Men att dra ner på kraven handlar också om att välja bort det om är roligt, och prioritera lugn och ro, återhämtning och samvaro med familjen istället för att skrika åt barnen som bråkar när mamma står i köket och bakar en aldrig så god kaka medan pappa stressat försöker få hemmet i toppskick.

Inte god nog, bara nog

Jag plöjer på i Mod att vara sårbar och tänker en del när jag läser. Jag har skaffat en liten anteckningsbok som jag skriver ner saker i, och det underlättar mycket att fästa tankar på papper. Kanske också en bra grej med att blogga?

Min nya fundering handlar om begreppet "good enough", som jag ju också använder mig av. fritt efter Brené Brown så tänker jag att det egentligen inte är ett så bra begrepp eftersom det inte frigör oss från ett av grundproblemen, nämligen vårt extrema fokus på prestation. Good enough betyder egentligen bara att man flyttar runt lite på vart på prestationsskalan som man duger till. Den bästa av mödrar skulle ju aldrig i livet låta barnen äta på snabbmatsrestaurang (faktum är att hennes barn inte ens vill äta på sådana ställen), men en mamma som är good enough kan faktiskt låta telningarna gå in där några gånger om året vid särskilda tillfällen.

Och på det viset fortsätter vi att leva med föreställningen om att vårt människovärde är baserat på våra prestationer och hur väl de lever upp till någon sorts facit. Men kanske är ditt värde som mamma, som, hustru som människa inte mätbart mot antalet kycklingnuggets ditt barn inmundigar under sin uppväxt...?

Vad är det med den här resevurmen egentligen?

I många kretsar är, kanske hela vårt samhälle, är "prylar" per definition fult och "upplevelser" per definition någonting fint. Det kan man ju resonera en hel del om (hur vet man vad som är vad till exempel?), men en sak som alltid får mig att fundera är lite extra är det här med hur alla hyllar resandet. Jag känner ett behov av att förtydliga att jag inte menar att kasta skit på någons personliga dröm, den är ju självklart lika riktig och meningsfull som någon annans. Jag undrar bara lite om den här konsensusen som verkar finnas?

Varför är det så fint och riktigt att resa, och så fult och sunkigt att köpa grejer? Jag kan absolut komma på vissa resor som är bättre än vissa prylar. Det finns ju olika typer av resor som särskilt bidrar t.ex. till fattigare länders inkomster och bidrar med resurser till värdefulla projekt om t.ex. naturbevarande. Sådana resor kan säkert också vara utvecklande för en själv. Man kan ju jämföra det med att årligen lägga tusenlappar på dåligt producerade kläder från kedjorna som man kanske knappt gillar och ännu mindre använder.

Å andra sidan är ju väldigt många resor extrema klimatbovar. Det finns få saker en privatperson kan ta sig för som är sämre för miljön än att flyga. Två veckor på ett internationellt komplex i Thailand där vinsterna pyser rakt ut ur landet är knappast vare sig själsligen utvecklande (om man nu inte har en pytteliten själ från början) eller bidragande till något allmänt välstånd i världen.  Man kan ju jämföra det med att istället lägga pengarna på rättvist och ekologiskt producerade kläder (jo, det finns faktiskt).

Varför skulle det per definition vara sämre (klimatmässigt och själsligt) att lägga 10 000 kr på att köpa sällskapsspel och spela dem med sina vänner, än att tillbringa 10 dagar i valfri europeisk storstad?

Vilka är de där stora själsliga upplevelserna man gör på allt sitt tjusiga resande? Hur många lär verkligen känna en människa med andra livserfarenheter på sin långweekend i Barcelona eller sin roadtrip längs den amerikanska västkusten? (Och varför inte bara prata med den som sitter bredvid dig på bussen hemma i Sverige?). Trillar kunskaperna om världens tillstånd liksom bara in med mai-taien, eller hade det rentav blivit mer kunskap och insikter genom en lånebok från biblioteket?

Nog är det spännande och roligt att resa, men min övertygelse är att det per definition vare sig är bättre för planeten eller mer själsligt utvecklande än att konsumera prylar här hemma vid. Om du verkligen vill göra en insats så skänker du ditt överskott till lämpligt välgörande ändamål och så lägger du de där två veckorna på volontärarbete hemmavid. Fast det är ju så dåligt som statussymbol i dagens Sverige. Funkar inte alls lika bra på kafferasten som "nej, gud, vi har slutat köpa en massa onödiga prylar som alla Svenssons gör, vi prioriterar upplevelser på våra resor istället".

Sårbarhetens kraft

Jag har köpt en ny bok, Mod att vara sårbar, av Brené Brown som är professor i sociologi och har forskat om skam och sårbarhet och hur man lever ett helhjärtat liv. Jag återkommer säkert i ämnet, för det är mycket intressant, men just nu kan jag i alla fall rekommendera hennes TED talk om saken:

Är det konstigt att man får ångest?

I en anda av kärleksfull vänlighet bestämde jag mig för att idag tar vi en riktig familjefredag. Jag brukar sluta tidigt på fredagarna, men idag behövde jag vara kvar på jobbet. Hämtning kl 17 på dagis, stressstressfredagspress. Så vi kom helt enkelt överens om att idag gör vi det enkelt för oss och köper hem pizza. Dessutom har jag bestämt mig för att inte kämpa så med mina barn hela tiden, så i torsdags köpte jag ett nytt Wii-spel och har suttit och spelat tillsammans med dem en stund varje dag. Min son älskar det. Han blir så glad och entusiastisk och kelen och uppskattar verkligen att få göra det tillsammans med oss.  Så i linje med det bestämde vi att istället för fredagsfilmen så tar vi och spelar en stund, hela familjen tillsammans. Jag känner mig oerhört pepp på upplägget!

Eftermiddag på jobbet.

Kollega 1: Så skönt det är med fredag. Fredagskvällar är ju riktigt härliga!
Jag: Ja, ikväll blir det kebabpizza och Super Mario!
Kollega 2: Usch. (Och så en utläggning om hennes medelklasskorrekta skaldjursfredagsplaner.)

Jag ångrar att jag inte fann mig och ifrågasatte henne. Men seriöst, vad är det för krav vi ställer på varandra hela tiden?

Good enough mamma?

Min KBT-person förklarade stress såhär: Upplevda krav delat med upplevd kontroll gånger socialt stöd. Jag har funderat en del på det och tycker att det ligger mycket i det. Jag har extremt höga krav på mig själv, det finns inte det jag inte kan göra till en "tävling" där jag måste vara bäst. Verkligen ingenting. Oftast matchar det där rätt så hyfsat med min upplevda kontroll, jag är de facto ganska bra på att lyckas med det jag tar mig för. En punkt där det inte går ihop för mig är mitt föräldraskap. Jag vill så förtvivlat gärna vara världens bästa mamma alla kategorier, men det funkar inte för mig... i någon sorts ingivelse gav jag mig på att försöka spalta upp vad en riktigt bra mamma är/gör, d.v.s. de krav jag ställer mig själv dagligen. Plötsligt blev det väldigt tydligt för mig varför jag inte riktigt får ihop det... Efter 5-7 minuter tröttnade jag på mig själv och av. Jag hade kunnat fortsätta.

Vara i tid till dagis, vara med på alla föräldramöten, ställa upp på föräldrarådet, ha en god kontakt med pedagogerna, vet vad alla dagisbarnen heter, hämta i tid, hämta tidigt, inte hämta sist, vara trevlig, köpa blommor, inte prata i telefon när man hämtar, det ska vara rena kläder, tillräckligt med kläder, stövlar, sandaler, mössa, vantar, tjocka vantar, galonisarna, de jävla fotbanden, byta fotband, byta dem igen, namna alla kläder, inte glömma bort att titta i torkskåpet, vara med lusse, vara med på avslutningen, man ska pyssla, läsa saga, vara ute varje dag för det är viktigt med frisk luft, spela spel och vara pedagogisk, inte se på tv, "mina barn ser nästan aldrig på TV", bara Barnkanalen får man titta på, man ska fredagsmys och se på film och äta popcorn, man ska inte se på TV, inte öta popcorn, "mina barn äter aldrig snask, dom tycker nog inte ens om det", man ska ha en ipad, barnen får inte ha ipaden mer än 10 minuter varannan dag, sådana appar har inte vi på vår ipad, man får inte spela TV-spel, man får inte spela det TV-spelet, man får inte spela för mycket TV-spel, man ska vara ute i alla väder, finns bara dåliga kläder, det är viktigt att barnen går på aktiviteter, man måste vara med på fotbollsträningen, man ska intressera sig för det som de är intresserade av, man ska lyssna och kommunicera och bara vara närvarande hela tiden, de ska äta fem måltider om dagen, frukost, mellis, lunch, mellis och middag, det får inte vara sockrad yoghurt, inte sockrade flingor, inte juice, bara fullkorn ska det vara, inte äta korv hela tiden, bara grönsaker, "mina barn älskar brysselkål, de äter det som godis", vegetariskt är nog det bästa, måste vara grönsaker till alla måltider, barn behöver två lagade mål mat om dagen, "vi äter inget socker hemma", godis bara på lördagarna, ekologisk, inte köpa någonting som inte är eko-reko, bäst är att köpa allting begagnat, måste titta på Tradera, får inte ha mjuka plastleksaker i badet, inte ha plastleksaker alls, allting borde vara i trä, fula gula nappar av naturgummi, moppa varje dag, ftalater och mjukgörare och alla gifterna i dammet i barnrummet, det säger Underbara Clara, inte köpa könsstereotypa kläder, måste gå på loppis, får tjejer ha rosa, fanjävlaskit min son gillar inte nagellack, måste vara genuskorrekt, varför vill inte mina ungar vara könsöverskridande, måste vara god mamma och förebild, får inte sunka ner mig, måste vara fräsch och pigg och glad, inte gå i mjukisbyxor och fett hår och äta choklad, måste jobba, vara god förebild, inte ha rosa, får mammor ha rosa, inte jobba mycket, måste jobba mycket, ingen kvinnofälla här inte, barn är glada om du är glad, ut med vännerna och drick vin, har ni inte barnvakt, har ni barnvakt, vi skulle aldrig ha barnvakt, när ska man ha barnvakt, måste ge dem goda kontakter med släktingarna, måste åka och hälsa på, inte ska vi väl ge dem mat som vi köper i affären, måste baka bröd, odla grönsaker, rulla köttbullar, måste plocka svamp och äpplen och lingon, inte köpa sylt och svamp när det finns i skogen, borde odla, tomater, gurkor, kål och rovor, barn förtjänar att gå ut i trädgården i plocka sina egna jordgubbar, morötter, körsbär, sticka strumpor, man ska sy själv, sticka själv, virka själv, baka alla kakorna, inte kan man köpa Ballerina, mamma jag vill ha en spidermantårta på mitt kalas, kan du göra en sådan, skattjakt ska det vara inte fiskedamm....

Fortsättning ekonomi

Som jag skrev förut så har jag, liksom många andra antar jag, en hel del funderingar över livet. Egentligen är ju tid den enda resurs vi har, och i dagens samhälle är den på många sätt utbytbar mot pengar (men absolut inte på alla!). Har du lite tid och mycket pengar kan du betala andra för att städa ditt hem, tvätta dina kläder, bestämma vad du ska äta till middag och plocka ihop din matkasse, lägga upp din träning (men ännu inte träna åt dig!) och köpa dina kläder.

Även på andra sätt är tid och pengar kommunicerande kärl. Jobbar man mycket får man (antagligen) mer pengar, men man har mindre tid. Går man ner i arbetstid får man mer tid till annat, men mindre pengar att röra sig med. Jag antar att det gäller att hitta balansen som man själv trivs med. Är arbetet verkligen det enda man brinner för, så kanske det är vettigt att lägga all sin vakna tid på det och istället betala sig ifrån saker man tycker är dötrista.

Själv funderar jag en del på det där... arbetet är inte det enda jag brinner för. Jag trivs mycket bra med mitt jobb, det har många poänger, men jag arbetar för att leva, inte tvärtom. Jag har många andra intressen som jag skulle vilja ägna mer tid åt. Framförallt vill jag ha tid att ta det lite lugnare, att dra ner tempot. En uppenbar fråga som inställer sig handlar ju då om hur mycket pengar jag behöver för att leva ett schysst liv. Istället för att slentrianmässigt göra av med allt som kommer in, och då självklart uppleva att jag egentligen skulle behöva arbeta ännu mer, så kan en ökad medvetenhet om pengar och konsumtion göra att jag ser vilket utrymme det finns t.ex. för att arbeta mindre, eller för att köpa andra saker som är viktigare för mig.

Som jag skrivit förut så känns inte modellen med passiva inkomster och early retirement extreme som något för mig. Däremot så finns ju många andra möjligheter. Jag har för avsikt att jobba deltid så länge jag har rätt till det, d.v.s. i vart fall tills min yngsta är 12. Det är 9 år kvar. Mitt yrke har ganska begränsade möjligheter när det gäller att starta eget, och arbetsmarknaden ser egentligen väldigt homogen ut. Min yrkesgrupp förväntas helt enkelt jobba så mycket det behövs för att dra runt verksamheten (eller som det så fint heter: förtroendearbetstid), men det utesluter inte att det kan finnas möjligheter att fortsätta arbeta deltid även därefter. Slantar på banken ger också möjligheter till tjänstledigheter i framtiden, t.ex. för att studera. Det ger möjligheter till inköp/uppgraderingar av fastigheten för att underlätta för hobbys och intressen.

Producent vs konsument

Tänk så mycket tid vi lägger på vår konsumtion. Vi arbetar för att dra in pengar, och resterande tid är en stor jakt på den riktiga prylen att lägga våra slantar på. Vi gör marknadsundersökningar, läser tidningar och magasin, läser bloggar och tester, vi går i affärer, vi ser reklam på TV, diskuterar med vänner och partners om vi behöver ditten och datten, vilken pryl som är bäst, om vi är nöjda med våra prylar och så vidare i all oändlighet.

Ta upp en diskussion med dina bekanta om vad de saknar för produkter, och de kommer att kunna hålla på i timmar. Våra liv styrs helt och hållet av vår konsumtion. Vi uttrycker oss genom våra konsumtionsval. Vi äter det som producenterna erbjuder, och vi sörjer när våra favoritprodukter försvinner ur sortimentet för att vi saknar dem och det vi uttryckte genom dem. Våra favoritrecept kräver kryddor och blandningar från specifika märken, och gud nåde den som köper hem ketchup av fel märke, för den går ju bara inte att äta.

Jag är så trött på all den där konsumtionen. Jag vill leva ett liv där jag själv har makten över det som är viktigt för mig. Jag drömmer om att producera mina egna råvaror för att laga den mat jag tycker om. Jag drömmer om att sy mina egna kläder, dreja mina egna skålar och tälja mina egna smörknivar. Jag vill inte att mitt liv ska styras av om marknaden uppfattar mina önskningar och tankar som kommersiellt gångbara. Jag vill vara producent, och inte konsument.

Det är en stor del av vad mitt goda liv handlar om. Tid och ork att odla, att tälja, att sy, att baka och safta och torka och frysa in. Att inte jaga runt i butiker och på internet efter den riktiga smörkniven eller grytsleven utan att fatta min yxa och min kniv och istället gå ut i skogen, sätta mig ner i lugn och ro och låta mina händers kunskap ge mig det jag vill ha. Det här vill jag ha plats för i mitt liv. Kunskap är makt. Och då menar jag inte kunskapen om vilket innehak som just nu serverar den godaste hipsterburgaren och vilken kedja som säljer klänningar i en modell som passar mig, utan kunskapen om att laga den mat som passar min mun och kunskapen om att själv forma de plagg som passar min kropp och min smak.

Vad är det goda livet då?

Snålcoachen undrade i en kommentar på mitt förra inlägg om inte det här skulle handla om sparande och vad jag i så fall har som mål med mitt sparande. Egentligen tror jag inte att det handlar så mycket om just sparande för min del. Jag funderar en del på vad som är viktigt i livet och vad jag vill prioritera. Om jag gjort rätt val och om jag gör rätt val. En sak vet jag säkert och det är att det där som ekonomibloggarna jag läser strävar efter, att spara ett större kapital och investera det aktivt i t.ex. aktier för att sedan leva av det - det är absolut ingenting för mig. Av olika anledningar tror jag.

Den första, och den överlägset viktigaste, är att jag knappast kan komma på något jag är mindre intresserad av i livet än att placera pengar i aktier. Att följa börsen, att räkna på "bra bolag", att uppskatta värden... hua. Hellre fortsätter jag på mitt (utmanande och meningsfulla) arbete livet ut, än att tvingas lägga timmar av mitt liv på något jag finner fullkomligt ointressant.

Den andra är att jag ogillar hela konceptet och finner det på något sätt djupt omoraliskt. Jag ska försöka förklara. Om man nu hyser åsikten att dagens samhälle är skevt uppbyggt. Vi arbetar för mycket för att konsumera ännu mer så att vi inte har tid med det vi verkligen vill göra. Konsumtionen är skadlig för våra egna liv, för vår planet och bidrar till orättvisa i världen. Om det är vad vi tror, och jag tror att jag tror det, hur ska vi då göra för att försöka skapa ett bättre liv? Ett svar är ju då att man ska dra ner sin egen konsumtion och vänja sig vid att leva sparsamt. Det ska man då helst göra i hemlighet så att inte folk märker det, för då blir det så pinsamt allting. Sedan ska man spara alla sina pengar och investera dem i ett system som är beroende av att alla andra (eller i alla fall en klar majoritet av alla andra) inte fattar galoppen utan fortsätter i det orättvisa och skadliga systemet. För det är väl rätt självklart att om hela västvärlden skulle dra ner sin konsumtion till mindre än hälften än vad den är idag, bo i billiga hyresrätter, cykla överallt, bara äta egenodlade rovor och njuta av naturupplevelser... då blir det inga vinster i börsbolagen som kan delas ut till aktieägarna. Och då faller ju liksom tanken helt.

Så vad handlar det om då, mitt sparande? Tja, det handlar nog om vad jag investerar min tid i. Jag har saker jag vill göra i livet, och för det behöver jag dels tid och dels pengar. På något sätt handlar det om att fundera på balansen däremellan. Vad vill jag göra med de där pengarna? Vad skulle jag kunna göra för de där pengarna? Och för att komma fram till svaret på den frågan är det ju väsentligt att fråga sig hur mycket pengar jag egentligen har tillgängligt. Och det beror ju på en mängd saker, som det finns massor att säga om. Men det fortsätter jag med en annan gång.

Nu lever du och nu och nu och nu

Men inte sedan. Många snålbloggar handlar om någon form av ekonomiskt oberoende. Fri vid 42 ska sluta jobba vid 42 och andra som Familjen Fri och ägamintid skriver om ekonomiskt oberoende och känner sig inspirerade av rörelser som Early Retirement Extreme och Mr Money Moustache. Min tolkning av det hela är att man jobbar som en gnu, lever supersnålt och bävrar ihop pengar tills man kan leva på kapitalet någon gång mellan 40 och 50. Jag känner stor sympati med viljan att hoppa av rått-rejset och ägna mer tid åt det vi själva väljer och mindre tid åt det vi måste (eller tror oss måste) för att få in livets nödtorft. Vad jag inte riktigt begriper är varför inte göra det nu? Varför sen?

Många av de bloggar jag läser har 1. goda inkomster och 2. barn. Enligt lag har alla som har barn under 8 år rätt att gå ner till 75% i arbetstid. Är du t.ex. statligt anställd sträcker sig rätten ända tills ditt barn är 12 år gammalt. Därutöver har du rätt att vara ledig på hel- eller deltid för studier om du nu vill förkovra dig i något för dig närliggande ämne.

Även om du inte därutöver har en ovillkorlig rätt till deltid så kan du alltid fundera över dina anställningsvillkor. En väninna till mig går på timmar, och accepterar sällan mer än omkring 60-70% för hon vill göra annat. En annan väninna har haft en träff med den berömda väggen, och har tillsammans med sin arbetsgivare bestämt att hon ska jobba deltid för att inte hamna där igen.

Vi lever nu och nu och nu. Ingen vet vad som händer imorgon, om fem år eller om tio år. Varför lägga all den här tiden på heltidsarbete om du inte måste? Eller är drömmen om total frihet så stark att det är värt att jobba heltid tills barnen är så stora att de inte vill träffa dig längre?

Ekonomi

Jag läser ganska många bloggar, och på senaste har jag börjat läsa en del "snålbloggar" om man får lov att kalla det så. Mitt intresse i det handlar om min jakt efter det goda livet, och mina grubblerier om vad det egentligen är för mig. Jag antar att väldigt många av oss är rätt trötta på äta-jobba-sova-dö och all konsumtion som håller ekorrhjulet igång. En nyckelfaktor är ju förstås att försöka dra ner på det, och nu är det dags! Jag är av födsel och ohejdad vana en Slösa av stora mått. Lyckligtvis är jag inte korkad och har dessutom begåvats med en sparsam man, så jag har inte gjort några större dumheter, utom att i huvudsak göra av med alla mina surt förvärvade slantar. Nu är det dags för ett mer medvetet förhållningssätt till detta! Jag ska börja med att inventera status.

I dagsläget sitter jag men en hyfsad inkomst som om man får tro Statistisk årsbok motsvarar ungefär vad Familjen Medelsvenssons drar in tillsammans. Min man har också en helt okej inkomst, om än snäppet lägre än vad min är i dagsläget. Vi bor i en kommun strax utanför en större stad i ett hus som vi köpte 2006 för 2 050 000 kr, ett belopp som vi lånade till sista kronan. Idag uppgår lånet till lite drygt 1,9 miljoner. Därutöver har jag CSN-lån som i dagsläget uppgår till 220 000 kr och som borde vara helt avbetalt om 10 år om man får tro CSN:s beräkningar. I övrigt inga lån.

På tillgångssidan finns förstås huset. Vi har idag ett taxeringsvärde på ca 2,4 miljoner kronor. Försiktigtvis kan man väl anta att husets värde i vart fall uppgår till summan på lånet. Sannolikt skulle vi väl tjäna en slant om vi skulle sälja, men vår målsättning är att bäras ut från kåken så det är inte fråga om något värde vi kan ha till något. I övrigt har jag motsvarande tre månadslöner efter skatt i fonder och sparkonton.

Nu när jag spaltat upp det för mig själv känns det ändå rätt hyfsat. Eller, det hade kunnat vara mycket bättre men det hade också kunnat vara sämre! Utgångsläget är gott!

Snart ska jag fortsätta med en översikt över utgifterna!

Summer of (family) love

Hos Familjen Fri läser jag om filmen Summer of (family) love. Jag måste erkänna att recensionen inte lockar mig till att lägga två timmar av mitt liv för att titta på filmen, men texten får mig att tänka på sommar och semester med barn.

Som barnfamilj (hos oss är barnen 5 och knappt 3) är "vad ska vi göra på semestern?" en stor fråga, i viss mån ett stressmoment och kan definitivt vara en riktig pengaslukare. För ett par år sedan, när Smulan var 1 år kände vi viss stress. Vi hade ingen lust att lägga tiotusentals kronor på en charterresa, sol, värme och bad är inte min grej, vi hade ett med åren minskat förråd av äldre släktingar med stora hus att våldsgästa, ingen närstående med stort sommarhus i trevligt läge och vi saknade helt lust att införskaffa egen sommarstuga. Icke desto mindre kände vi ett behov av att "göra något" på semestern.

Lösningen blev Bettan. Bettan är en Kabe -82 modell Smaragd Grand de Luxe, d.v.s. en härligt brun husvagn som vår stackars klena bil nätt och jämnt orkar dra runt i landet. Vi är oerhört nöjda med Bettan. Hon kostade oss 22 500 kr plus cirka tusenlappen om året i skatt och försäkring. Vi har hittills valt att antingen stå hos familj/vänner med henne (jättesmidigt sätt att hälsa på folk) eller på camping. Vi har med framgång åkt till campingar några mil hemifrån, såväl som över halva landet.  Vi lagar mat och grillar i husvagnen, går och leker på lekplatserna, BADAR och spelar minigolf. Jättetrevligt och avslappnat för såväl stora som små, och ett semesteralternativ som kan bli oerhört kostnadseffektivt.

Vi är nu inne på tredje året med Bettan. Innan vi hade henne provade vi att hyra stuga ett år (på Österlen). Det kostade oss 5 500 kr för en vecka. Med den prisnivån så har Bettan betalt sig nästa år. Då bortser jag från att vi med största sannolikhet kan sälja henne för lika mycket som vi betalade plus att vi dessutom använder henne under mer än en vecka varje år.

Så sammanfattningsvis: Man ska ha husvagn!

På't igen

Efter att ha haft en idé förra året om att använda bloggen till att försöka samla min argumentation runt livet och annat så rann det ut i sanden. Men nu tänker jag försöka igen! Jag läser många bloggar på temat och känner att jag har en hel del tankar och åsikter som vill ut. Så nu utmanar jag mig själv att skriva i vart fall varje vecka till att börja med, så får vi se!